Att ta sig en funderare si så där klockan 02.30
Det senaste dygnet har verkligen varit upp och ner. Jag har tagit mig en riktig funderare.
Vad är meningen med mitt liv, vad vill jag bli när jag blir stor??
I natt har jag för första gången verkligen fattat vad kärlek och vänskap betyder. En sann vän får man ringa halv tre på natten och gråta för att ens kärlek är besviken på den usla flickvännen, som i det här fallet är jag.
Vem har jag blivit?
Jag har alltid varit den som tagit en dag i taget, played solo, vänta och se. Men plötsligt fick jag en massa krav på mig. Vad vill jag bli, vad ska jag göra sedan, hur har jag tänkt göra med jobb efter skolan, hur ska jag ha råd att leva som jag gör i dag? Jag vet inte. Inte än i alla fall. Just nu vet jag knappt vad vi har i skolan. Eller snarare jag har precis fått veta hur mycket det är dessa ytte pytte få veckor som är kvar. Jag blundar och hoppas på att jag står där i min vita klänning och coola studentmössa den 30 maj med flaggan i topp. sure dude.
Måste shoppa.
Tiden går så fort, bara idag hade jag tänkt vara så där hurtig och bra som jag vet att jag kan vara, jalla jalla med hästarna och sedan in o fixa med mitt UF företag som har gått i stöpet, o sen skriva lite reflektioner o jada jada jada.
Men nu sitter jag här i stället, och vad får jag ut av det? inte ett jävla smack, mer än att jag får ner saker och ting på pränt istället för att bara ha det i huvudet. Jag är usel på att tala om vad jag verkligen menar. Det blir alltid fel.
Det jag egentligen får ut av detta måste vara att jag kan susa runt i mitt eget huvud och leta efter ytterligare space att placera nya funderingar på. Jag behöver ett extra minneskort.
Det känns skönt att jag o kärleken fick pratat igår, i natt, eller jag lyssnade, efter en stunds frustration, närmare två timmar. Jag tror det blev bäst så. Jag mår verkligen dåligt över att vi glidit isär, inte för att jag tar kärleken för givet, bara det att jag känner mig så trygg där att jag har tagit på mig på tok för mycket med hästarna. Men det är där jag känner mig mest hemma, som fisken i handsken, o handen i vattnet. Jag glider, glider på en räkmacka genomo veckorna utan att det blir någon större förbättring. Men vi måste bättra oss, jag vill känna mig älskad, inte bara få höra det som är mindre bra, rent utav dåligt. Jag vill vara bra på något, något annat än bara hästar.
Jag kollade vår hemsida. Snart kommer det en ny häst till stallet. Linneas Quinnie. Om allt går som det ska förstås. Då ska Amanda antagligen skriva om sin söta drömponny, "så ulligt", Q är en Ullig ponny... I alla fall så har jag legat s(t)ill i stimmet ett tag. Läste om min kära Hottiis, från 2005.. Det här hänt mycket sedan dess, dessutom så passade jag på att minnas min födelsedag som började med bilden nedan, inte konstigt att det gick som det gick heller. Tack alla för en oförglömlig födelsedag, det bästa någonsin, så där i efterhand, det jag kommer ihåg. Det jag vill minnas.
Bilder tillägnar jag dig Linnea, du o ja, som helan och halvan, påskkycklingen och påskharen.
Vad är meningen med mitt liv, vad vill jag bli när jag blir stor??
I natt har jag för första gången verkligen fattat vad kärlek och vänskap betyder. En sann vän får man ringa halv tre på natten och gråta för att ens kärlek är besviken på den usla flickvännen, som i det här fallet är jag.
Vem har jag blivit?
Jag har alltid varit den som tagit en dag i taget, played solo, vänta och se. Men plötsligt fick jag en massa krav på mig. Vad vill jag bli, vad ska jag göra sedan, hur har jag tänkt göra med jobb efter skolan, hur ska jag ha råd att leva som jag gör i dag? Jag vet inte. Inte än i alla fall. Just nu vet jag knappt vad vi har i skolan. Eller snarare jag har precis fått veta hur mycket det är dessa ytte pytte få veckor som är kvar. Jag blundar och hoppas på att jag står där i min vita klänning och coola studentmössa den 30 maj med flaggan i topp. sure dude.
Måste shoppa.
Tiden går så fort, bara idag hade jag tänkt vara så där hurtig och bra som jag vet att jag kan vara, jalla jalla med hästarna och sedan in o fixa med mitt UF företag som har gått i stöpet, o sen skriva lite reflektioner o jada jada jada.
Men nu sitter jag här i stället, och vad får jag ut av det? inte ett jävla smack, mer än att jag får ner saker och ting på pränt istället för att bara ha det i huvudet. Jag är usel på att tala om vad jag verkligen menar. Det blir alltid fel.
Det jag egentligen får ut av detta måste vara att jag kan susa runt i mitt eget huvud och leta efter ytterligare space att placera nya funderingar på. Jag behöver ett extra minneskort.
Det känns skönt att jag o kärleken fick pratat igår, i natt, eller jag lyssnade, efter en stunds frustration, närmare två timmar. Jag tror det blev bäst så. Jag mår verkligen dåligt över att vi glidit isär, inte för att jag tar kärleken för givet, bara det att jag känner mig så trygg där att jag har tagit på mig på tok för mycket med hästarna. Men det är där jag känner mig mest hemma, som fisken i handsken, o handen i vattnet. Jag glider, glider på en räkmacka genomo veckorna utan att det blir någon större förbättring. Men vi måste bättra oss, jag vill känna mig älskad, inte bara få höra det som är mindre bra, rent utav dåligt. Jag vill vara bra på något, något annat än bara hästar.
Jag kollade vår hemsida. Snart kommer det en ny häst till stallet. Linneas Quinnie. Om allt går som det ska förstås. Då ska Amanda antagligen skriva om sin söta drömponny, "så ulligt", Q är en Ullig ponny... I alla fall så har jag legat s(t)ill i stimmet ett tag. Läste om min kära Hottiis, från 2005.. Det här hänt mycket sedan dess, dessutom så passade jag på att minnas min födelsedag som började med bilden nedan, inte konstigt att det gick som det gick heller. Tack alla för en oförglömlig födelsedag, det bästa någonsin, så där i efterhand, det jag kommer ihåg. Det jag vill minnas.
Bilder tillägnar jag dig Linnea, du o ja, som helan och halvan, påskkycklingen och påskharen.
Kommentarer
Trackback
