Sandrewmethronome

                     
KWPN.                                                            Melvins morfar Amethist

Sorgetid. Ni får ursäkta, jag kommer, jag ska försöka rycka upp mig ur mitt träsk, än är inte stunden inne. Liemannen står inte utanför dörren, än.

Släpandes och hasandes upp ur sängen, kollade mobilen, halv sex, ösregn och dåligt batteri. perfekt för en biltur till världens ände.

Väl ute i stallet, en kvart försenad, så tittar ett par mörka djupa och faktiskt glada ögon på mig. Han förstår, att äntligen händer det något kul, äntligen ska han ut o få galoppera, visa vad just han är bra på, slippa stå och glo i det mörkaste hörnet av stallet. Äntligen.

Samvetet följer efter mig, åter igen en resa till en klinik, inte samma, vilket gör att han hoppas ännu mera. Han har åkt den vägen många gånger, många gånger för att visa hur grymt snabb och tuff han är. Han är pigg och glad, det var längesedan. han buffar och knuffar, han är laddad till tusen. Vart är banan någon stans.

Han får stå i den trånga lilla boxen, en spilta med dörr. Han är tyst och lugn, men med förväntan. Men allt efter tiden som går, timme efter timme, så vissnar den blommande tussilagon. Hans tid är över.

MRI dags, mer och mer lugnande, han är så lugn att han nästan faller ihop. Kanske är det den värsta dagen i mitt liv, kanske den bästa. Ännu mera lugnande. Han får inte vakna till. Stanna tiden!

Bilderna ser bra ut, senan har läkt å du står still på fottena bra, men... Jag ser Let´s dance juryn framför mig, hånflinande och med Tony i spetsen. Men, hovbrosket har nästan slitits ut helt, det går kanske att fixa, men..
Men men men men men.. blabla..... Jag hör bara en massa sus i öronen, det flackar framför ögonen, svarta prickar, vadå MEN det är väl klart att han blir bra, vi klarar ju allt tillsammans. Vägra inse fakta.

Han är inte pigg och lycklig längre, bara ledsen drogad och kissenödig. Jag vill hem.

Inget eller ingen kan skilja på oss.

Jag såg en sån här idag:

Shire hingst, två meter hög, ca tre meter bred dessutom. Nice som fan. Den var riktigt stor, o jag  riktigt riktigt liten. Melvin med.

Jag tror faktiskt att detta har varit den värsta dagen i mitt liv. Att tillbringa hela dagen ute i en skog i väntan på att få svar på alla frågor, och sedan återvända hem, med fler frågor, och inga konkreta svar. Huvudvärk.
Vem vill sätta stopp för en sådan underbart snäll individ som Melvin, ge honom en chans! Ge mig styrka, ge mig ett hopp. Ett språng, ett avstamp ett terränghinder.






Fastnade för den här bilder, den har ingenting med mitt liv o göra, men den är annorlunda.