Sandrewmethronome

Ja precis, en riktigt sömnig söndag och till råga på allt skulle man bege sig till klubben för att tävla.
Jag kom, jag såg, jag segrade, inte, jag var inte ens i närheten.

Det var inte som vanligt, lillen har kommit på att man kan lägga energi på att spela pajas och gammelgubben vet jag inte vad han syssalde med. Han trodde bergis att han var tre igen.

Andra rundorna gick bättre men det var inte i närheten av pefektionism.
Klockan blev mycket och jag tycker faktiskt att jag fick mycket gjort, även fast sista timmen hemma blev stressig som sjutton, varför blir det alltid så?

Sista timmen bestod av att klämma i sig en pizza, springa med hunden, mata fyrbeningarna, plocka ur släpet efter tävlingen, duscha och tjaffsa lite med mor min. Stress.
För att sedan kuta ner till bussen och inse att man inte hinner, och mamma får leka räddande ängel. Liftar med henne till hennes jobb och tar bussen därifrån på väg till mitt andra hem övanför Linnéterassen.

Väl där möts jag av ett litet smygleende, av en person som verkligen kan läsa av mig, utan att se igenom. En stor, varm kram får mig att andas ut och inse att jag kommit till lugnet själv. Det luktar fortfarande jul.

Jag sjunker ner i hörnet mellan dörren till köket och synthen med min Solo och avnjuter ljudet av dammsugaren med ett glas med varm hemmagjord glögg. Gott. Lugnt.