Sandrewmethronome

Vilken underbar känsla det är när det varma vattnet strilar ner längs ansiktet, det enda man hör är duschens schhhhh-ljud. Man får lugn och ro till att tänka, fantisera och drömma sig bort.
Snart inser jag också att jag måste kliva ur duschen, vattnet börjar bli kallt. Det spelar ingen roll hur mycket jag vrider på termometerkranen, det blir inte varmare ändå. Det är resultatet av egen brunn.

Jag längtar tillbaka till de där två veckorna av frihet när jag bodde hos T, Hon var bortrest och jag hade egen lya. Där inser jag också vad jag gick misste om, men jag vågade inte  ta för mig då, innan, förut.

Jag har krupit fram från mitt lilla gömställe och verkligen insett att jag inte är ensam, jag har underbara vänner, sådana som gör livet värt att leva.

Det har hänt mycket de två senaste månaderna, mycket tumult, men också saker som fått mig att inse att allt inte är så bra hela tiden, även fast man inbillar sig det, men också att ta tag i de problem som uppstår på vägen.
Jag har; förutom tappat bort en massa saker och träffat nya människor också börjat ta tag i min höjdskräck. Det du!

Inte bara genom att stå högt uppe på en balkong belägen  på Linnégatan, utan också  varit och klättrat. Inomhus i och försig, men jag har gjort det. Och jag skakade som ett asplöv, men till slut så klättrade jag faktiskt på några svåra väggar också, innan  min arm sa stopp.

Dags för varm nyponsoppa, jag längtar verkligen efter livet i lägenhet, då hade jag sluppit frysa på det här viset. Jag hade inte behövt tänka på vad jag ska ha på sig för att inte frysa ihjäl om fötter eller öron. Uch.