Sandrewmethronome

Sist jag skrev här lovade jag mig själv att jag skulle bli bästis med min blogg, det är jag inte.
Jag är faktiskt inte bästis med någon.
Jag vet inte vart jag har de där personerna som säger att det alltid finns där nära till hands.

Jag har mig själv, faktiskt, jag har hittat tillbaka till mig själv, jag har kommit på  mig själv med att blunda för allt som är jobbigt och står i min väg, nu löser jag det.

Jag tänker hela tiden på dig, på hur vi kunde ha gjort allting bättre, om vi ansträngt oss lite mer för varandra.
Jag tittar jämt på klockan, jag hinner faktiskt med nästa kvart över buss, hem till dig. Kanke om du bara fick se mig igen så skulle allt bli bra, ett leende, ett skratt, ett kärleksrus.

Jag försöker verkligen ha roligt, umgås och bara leva, det gör jag, men det är inte samma lycka när man ska hem och man inte har en varm famn att krypa upp i, när inte du finns där för att mysa, kyssas och bara älska varandra.
Jag saknar det.

Jag har underbara tjejkompisar, och så många fler nu än vad jag haft. Jag var avundsjuk på dig för att du hade så kul med dina killkompisar, förlåt mig, jag önskar att vi kunde bli en del av varandra, en del av varandras vänskapskretsar.

Något inom mig säger mig faktiskt att det skulle gå, om jag kan lita på dig.
Jag önskar och vill inget hellre, bara vi kunde prata med varandra.
Jag önskar att det var du och jag som delade  täcket klockan fem en fredagsmorgon, för utan dig är täcket inte varmt.

Vad är en jul utan dig? vad är en nyår utan dig? Vad är en vanlig tisdag utan dig? Vad är mitt liv utan dig?
Det saknas en stor pusselbit, och det är den stora kärleken.



Finare tillsammans kan ingen vara. Jag saknar verkligen.