Änglavakt, guds nåd, ja kalla det vad du vill
En olycka händer så lätt.
När man ser hela sitt liv passera i revy framför ögonen på mindre än en triljontedelssekund, och i nästa ögonblick inse att man har livet i behåll endast med ett blåmärke strax under det vänstra knät, ja då vet man inte vad eller vem man ska tacka.
Jag höll på att dö idag, eller åtminstonne hamna mer eller mindre förlamad i rullstol, jag höll på att förlora det liv jag lever idag, men jag kommer att vara evigt tacksam. Att vara så nära döden och med en enda liten skråma ha livet i behåll, det är obeskrivligt , men jag vet. Var glad att du lever, det är jag.
Idag har min värld stannat upp och det handlar inte längre om en hemsk Hangover eller att exet bedragit dig under flera år, det handlar om mitt liv och den jag är idag, och jag höll på att mista det, och allt jag har kvar att uppleva. Ta vara på dagen som den är, tänk på allt du upplevt och minns, lev i nuet och var tacksam.
Min mammas bil är på väg till skroten, den gick inte att rädda, den stora tjocka telemasten ersätts med en ny, den gamla ligger halvt nermejad ute på en åker. Och jag, jo jag har lite ont i knät.
Jag vet vad som hade hänt om den tjocka trämasten inte gått av? Det hade tagit stopp, både för bilen, och mig.
Jag blundade, hoppades och förundrades över hur mycket jag hann tänka och "uppleva" innan det tog pang bom stopp, när jag öppnade ögonen igen så var det stopp, inte så mycket pang bom, men det var stopp. Bilen och jag låg i det nydikade geggiga diket precis intill den leriga åkern.
Jag lyckades knäppa loss mig, och i panik försökte jag få fram mobilen, ut kom jag inte, ingen dörr gick att öppna. Ännu mer panik, klaustorfobi.
Jag lyckas ringa upp mamma som skriker mer än mig i telefonen, jag minns inte riktigt vad jag sa, något i stil med; Krockat, lever, 158an..
Till slut lyckas jag veva ner passagerarsätets ruta och klättra ut. Lagom då, skakis, chockad och förvånad över att jag både kunde röra armar och ben, inser jag hur illa det kunde slutat. Det kommer ta ett tag att smälta det här, om jag någonsin kommer att göra det. Någon ville att jag skulle få fortsätta leva. Jag är tacksam. Tacksam för att jag får fortsätta leva det liv jag lever. Fortsätta med det jag påbörjat.
När man ser hela sitt liv passera i revy framför ögonen på mindre än en triljontedelssekund, och i nästa ögonblick inse att man har livet i behåll endast med ett blåmärke strax under det vänstra knät, ja då vet man inte vad eller vem man ska tacka.
Jag höll på att dö idag, eller åtminstonne hamna mer eller mindre förlamad i rullstol, jag höll på att förlora det liv jag lever idag, men jag kommer att vara evigt tacksam. Att vara så nära döden och med en enda liten skråma ha livet i behåll, det är obeskrivligt , men jag vet. Var glad att du lever, det är jag.
Idag har min värld stannat upp och det handlar inte längre om en hemsk Hangover eller att exet bedragit dig under flera år, det handlar om mitt liv och den jag är idag, och jag höll på att mista det, och allt jag har kvar att uppleva. Ta vara på dagen som den är, tänk på allt du upplevt och minns, lev i nuet och var tacksam.
Min mammas bil är på väg till skroten, den gick inte att rädda, den stora tjocka telemasten ersätts med en ny, den gamla ligger halvt nermejad ute på en åker. Och jag, jo jag har lite ont i knät.
Jag vet vad som hade hänt om den tjocka trämasten inte gått av? Det hade tagit stopp, både för bilen, och mig.
Jag blundade, hoppades och förundrades över hur mycket jag hann tänka och "uppleva" innan det tog pang bom stopp, när jag öppnade ögonen igen så var det stopp, inte så mycket pang bom, men det var stopp. Bilen och jag låg i det nydikade geggiga diket precis intill den leriga åkern.
Jag lyckades knäppa loss mig, och i panik försökte jag få fram mobilen, ut kom jag inte, ingen dörr gick att öppna. Ännu mer panik, klaustorfobi.
Jag lyckas ringa upp mamma som skriker mer än mig i telefonen, jag minns inte riktigt vad jag sa, något i stil med; Krockat, lever, 158an..
Till slut lyckas jag veva ner passagerarsätets ruta och klättra ut. Lagom då, skakis, chockad och förvånad över att jag både kunde röra armar och ben, inser jag hur illa det kunde slutat. Det kommer ta ett tag att smälta det här, om jag någonsin kommer att göra det. Någon ville att jag skulle få fortsätta leva. Jag är tacksam. Tacksam för att jag får fortsätta leva det liv jag lever. Fortsätta med det jag påbörjat.
Jag hade änglavakt idag. Jag lever. Och jag är lycklig.
Kommentarer
Postat av: S
usch! tur att allt slutade lyckligt för dig!
Trackback
