Sandrewmethronome

Sov inte alls bra i morse, vaknade med gårdagens mascara rinnandes ner för kinderna. Allt hade spelats upp igen, allt det där jobbiga som jag kommit över.

Jag kunde känna hur solen värmde ryggen på mig när jag gick längs vägen, bort mot slutet, bort mot slutet av hans liv. Allt det där nergrävda blev till liv igen och spelades upp mitt framför ögonen på mig, även fast de var stängda.
Att behöva vakna upp alldeles kallsvettig, ledsen och upprörd var inget jag förberett mig på.

Jag antar att det var meningen att det skulle bli en sorgedag idag.


Jag var duktig, jag städade färdigt på mitt rum innna jag åkte till jobbet. Städade undan ett gammalt foto som inte alls borde suttit framme när R var på besök, men det gjorde det. Jag vet vad han tänkte. Hon är inte över honom. Och nej, det är jag inte. Kan inte förlåta, kan inte glömma. Men nu tog jag bort det. La det i lådan med alla andra minnen och resor från förr.

Istället tog jag fram ett kort på Melvin, satte det mitt på skrivbordet så han är den första som möter mig när jag går in där.

För övrigt så har R blivit vräkt idag, så det är nog ingen bra grej det där med att Sandra goes Kungsbacka. Tror jag får vålldgästa Anna när hon får lya i stan istället.
Det känns konstigt att vara den som inte har någon att hålla handen med.
Linnea, Jag förstår precis hur du kände det. Men på lördag! Då är du min!!

Behöver faktiskt dig nu. Bara dig.