Sandrewmethronome

Det är väl helt otroligt vad man kan ställa till med saker.
Lina och jag, den nya duon. Ingen bra kombination. Men kul har vi, inte minst dagen efter.

Tiden gick fort igår, utan att klockan blev mycket, det var det andra som det blev mycket av.

Tydligen enligt mig själv hade jag en massa skabbiga dregg efter mig, stackars snygg-Anton måste rädda mig.

Det är svårt att återberätta hela det här scinariot, men jag har garanaterat gjort bort mig för resten av livet.
Jag skulle definitivt tagit chansen jag hade, men den är borta nu, förbi, passé, gone.

Ett gyllene läge och jag sabbade det, eller trodde att jag kanske kanske kunde dra ut på det. Och det var där jag hamnade i min envishet, på soffan, i boxertrosor och line, utan filt. Det var bara jag och min alldeles egna speciella röda varma goa jacka.
Ihoprullad låg jag där, drömde mig bort efter en varm och go säng, kunna krypa upp i en varm famn och bara känna sig omtyckt, men nej. Det var bara soffan och jag.

"Om jag ens ska röra vid en kille ska han fanimej krypa först!"

Vad underbart det är att bara försvinna till en värld där allt är enkelt.
Tyvärr vet jag inte vart den finns.
Tack mina goa vänner för ert stöd!

Jag trodde inte att man ljög för varandra efter tre års tid tillsammans, men jag hade fel.
Det värsta är inte det som hände, utan den lögnen jag fick leva i. Att ens misstanke visade sig vara verklighet. Hur kunde det bli så här?
Jag är inte över det som hänt, men jag känner heller inte någon stor sorg, bara en mycket stark smärta. Som om du slet mitt hjärta ur bröstet på mig och lämnade mig för att sakta tyna bort. Behanda mig som luft och det vi haft som att det inte ens existerat.

Jag har gått runt i min egna lilla bubbla, ända fram tills i lördags, och jag tackar för den dagen. Jag tackar för alla klocka ord som sagts fram tills dess, men hur mycket vänlighet man än får höra, så finns det ingen som kan ta ifrån mig känslorna jag har inombords.

Jag fick höra en otroligt viktig mening, den ringer hela tiden i mitt huvud, den hjälper mig att faktiskt fortsätta leva, att faktiskt börja äta igen, att börja umgås med människor.

Du fick jobba och bygga upp ett fortroende, jag litade inte på dig i början, du hade gjort det mot dina tjejer så många gånger, men du vann mitt förtroende och jag vågade lita på dig. Du sårade du mig på det värsta tänkbara sätt du någonsin kunnat göra. Jag har tagit dina glåpord, jag har accepterat att du varit sur, men jag har aldrig kallat dig för dumma saker.
Jag älskade dig för den jag trodde du var.

Trodde aldrig att det skulle kännas så hårt. Som att någon hällde en hink fylld med isbitar över mig.
 Jag har förvandlats till ett vandrande lik.

Jag älskar dig, varför skulle det bli såhär?!